snö i Höör

har vi fått se en gnutta av idag....rätt stämningsfullt faktiskt. Har lyssnat på julskiva också , kan inte behärska mig ..det bara är så..
Precis när jag körde in på uppfarten till väninnans hus började det! Vi skulle fika tillsammans , jag hade köpt bullar och var grymt hungrig och såg verkligen fram emot lite prat och go' fika...då börjar det snöa...långsamt...stora flingor...Jättevackert!  Det innebär att vinterdäcken får på i rappet förstås!
En fika och lite prat med en vän är alltid trevligt , det e det som e viktigt i livet. Goda människor, och samtal som e positiva, som ger energi inte tar. Jag är absolut mer nogräknad med vem jag ägnar energi o tid åt än jag var tidigare.
Till hundshopen o köpte mat till fröken Elsa, för vi har ju fått hem vår pärla här igen och flocken e fulltalig. Vi har tagit härlig promenad , det är fantastiskt väder idag, riktigt vackert , kyligt solväder då det e llite lättare att hitta guldkorn i tillvaron.  Mina vänner ligger här hos mig o sover...
När vi hämtade henne i lördags hade vi otur och fick bensinstopp på hemväg...tack o lov hade jag Alex med mig och tack gode gud för den kille som stannade och hjälpte med bensindunk. Det finns vänliga människor !

..maken på msn...inlägg fortsätter sen...fortsättning följer..

Jahaa. då har jag talat med maken lite...det e rätt häftigt att han kan sitta där vid sitt köksbord med sin laptop o så sitter jag här i min soffa med min laptop.  Det e bittersweet....för så fort vi säger hej o "lägger på" e det nästan värre än om vi inte haft nån kontakt alls på länge....
Jag vill ha mer när vi pratar....som när vi åkte till Kina ...härligt...men likväl e det så att det är oundvikligt att vi kommer att skiljas åt igen om ett tag. Nånstans e' den vetskapen där o lurar i bakgrunden. Just nu är hans äldre syster på besök med sin väninna. Jag vill också sitta med där vid köksbordet ....
Nu känns dagen dryg här för mig.  Tidigare tyckte jag det var drygt och trist utan maken hemma, men det flöt på ...grabbarna var yngre dessutom...mina dagar gick fort...Efter 2004 är närheten till min familj så kopiöst mycket viktigare...
Hade det gått riktigt illa hade jag inte suttit här idag kanske....varje dag är viktig...och då e det inte trevligt med den äkta hälften så långt borta. Tycker inte om ensamheten.
Såg ett program om cancer häromdagen...man kan tycka...eller rättare sagt...min tanke är att folk i min omgivning ...tycker att det e över.. Fel. Det e som att ramla ner i ett hål...gång på gång...det e på något sätt närmare nu då man fått distans till det..lättare att se hur det egentligen var. 
Tänk om jag fått ge luft åt de tankar jag hade då. Vi har dom alla som drabbats...Sen är det nog inte synonymt med just bara cancer...det gäller säkert vid varje potentiellt dödlig sjukdom....
Det svåra är att få en som är välsignad med god hälsa att förstå...det går inte att ens börja förklara...så det gör man ofta inte.
När någon undrar  hur man klarar att få en sån diagnos o att leva med cancer...är man den som lugnar och försäkrar...man har inget alternativ...man måste klara av det...
Så vill man slänga sig på golvet o skrika....
Nu frågar någon ibland om jag är frisk nu. "Ja, så långt jag vet e jag ju det"...men det vete fåglarna om man någonsin vågar tro på det själv...
För sanningen är att det aldrig är över. Jag är påverkad in i märg o ben...
Det är lynnigt för det slår till, vid de mest skiftande tillfällen , då e det som om man drar ur proppen i badkaret...all livskraft rinner iväg....utan förvarning....dra ett skämt o var lite klämkäck.... "jo, det e rätt bra" ...haha..gott krut förgås inte så lätt"...
Det har jag gjort i 4 år...en överlevnadsstrategi... Har blivit bra på att ljuga. Nu kan jag se det som helt tokigt, men det fanns inte så många som kunde skopa upp mig...när jag behövde falla...då får man allt stå på egna ben...o göra det bästa av det ....
Av hänsyn till omgivningen...och det straffar mig nu...Slutade hos kuratorn som blev bekymrad för att jag inte grät när jag satt framför henne o hon bara satt o väntade ut mig...men hallå...vill ju för allti världen inte bekymra kuratorn ju...
Dit gick jag inte igen. E uppfödd med att man inte direkt talar om problem el "lastar andra".  Sina problem tar man hand om själv....man gör inte problem av något som inte är så "märkvärdigt".
Så..4 år senare spricker fasaden...far sjuk....återigen kommer det nära...det e lätt att se vad som är väsentligt i livet och inte...men svårt att sätta ord på det och att låta det ta plats.

Det får kanske bli en bok...hade en vision en gång att skriva... för stunden e det märkligt...sitter o skriver det är och sätter på TV'n...då är det "Thirty something" (livet runt 30) en serie som gick vid slutet av 90-talet..som jag följde ...
När jag nu sitter här o känner mig ....låg...handlar just detta avsnitt...som jag av en slump ramlar in i...om cancer...cellgifter.....och förlusten av en vän..

Och här kan jag inte se tangenterna längre...too much...

sköt om er ..

.







Kommentarer
Postat av: Sanna

Snö.. åh så avunsjuk jag blir...

Vill också se det vita..



hoppas din far mår bättre än innan nu när ni har en liten aning omvad det är som spökar. kram



Har du talat med Elsa om sitt löp? tycker nog det är dax snart.. skulle inte förvåna mig om det blir parning över Jul...



Kram påer och gött att se lite livstecken från er!

2008-11-17 @ 17:47:11
URL: http://www.dragonlights.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0